Ja jösses. Vi har kikat ganska länge på det här med att gifta oss. Både jag och skånot inser ju det viktiga i att skydda varandra ekonomiskt om någon av oss skulle trilla av pinnen så att säga. Nu ska ju ingen att dö på minst 70 år eller så. Men ja, för säkerhets skull.
Vad är det första ajg gör när vi pratar sånt? Kollar ring? Lokal? Pris? Hindersprövning? eller vad fan man nu borde kolla. Nej nej nej. Alex börjar fundera på huruvida man ska spara ut håret tills dess och vilken klänning man ska ha. Resten är ju som inte viktigt. Skånot påpekar lite försynt att vi måste ha ca 50 000 först, äh. detaljer. Vi kan ju gifta oss gratis i rådhuset. så länge jag får en vacker klänning. Såklart. Oh well.
Vi kan ju konstatera att vi tycker olika. Vi kan även konstatera att jag inte har bridezilla-genen. Lite trist, det hade varit kul. Jag sitter i stället och förfasas över de hutlösa priserna och försöker skära ner på allt. Utom klänningen dårå.
Skånot protesterar lite milt och tycker att vi kanske ska fundera över när vi i så fall ska gifta oss och kanske i vilken del av landet, vi har ju som bekant släkt och vänner lite.. eh. Utspritt. Ååh detaljer igen. Klänningen hjärtat, kläääningen!!
Det är nog bara att inse att det kommer bli som alltid annars i våra liv, lite lagom ihopslängt och halvdant. men gjort med kärlek - givetvis. Det blir nog bra, vi måste bara bestämma oss för när, var, hur och kanske också för om vi ska bjuda nån så dom får se min klänning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar